DS20 1968

Bilderna är tagna vid Myra Gård på Ekerö. Jag bodde där vid den tiden

Den här bilen köpte jag i början av 1970-talet, efter att DS21-an hade gått ur tiden. Det är en DS20 med H-låda. Den fungerade klanderfritt tills en dag då jag var på uppdrag i Skåne. Jag satt och gasade ganska fort på motorvägen mellan Helsingborg och Malmö. (Det är preskriberat nu). Jag tror varvräknaren stod på 5.500 RPM. Då motorn plötsligt stannade med ett brak. Jag tänkte: "Det där lät inte billigt". Ingen olja i motorn, men väl utanpå. Oljetryckskontakten hade gått sönder, och oljan sprutade ut genom resterna av den. Ingen lampa tändes då locket till kontakten hängde i sladden. Ett vad jag vet synnerligen ovanligt fel. Det visade sig att kolvar, cylindrar, vevstakar och vevaxel hade förenats till ett homogent stycke metall. Katastrofen  hade fått hjälp av styvt 20 Kg. svänghjul med en hastighet av 5,500 RPM. Vad göra. Som tur hade jag biltelefon redan på den tiden. Se nedre högra bilden, där ser man telefonantennen på bakluckan. Funkar inte på taket eftersom det är av plast. Jag ringde till en kompis som bodde i Lund. Han kom till undsättning. Samt en bärgare, som transporterade bilen till den, enligt honom, enda Citroënverkstaden i Skåne. Den låg i Svedala. Jag fick åka tåg hem. Hemma monterade jag ur motorn ur organdonatorn. (DS21an). Skickade den med ASG till Svedala. Två veckor senare var bilen fixad. Tåg tillbaka. Betalade kalaset och åkte hem. Nåväl.  DS21-motorn var inte i bästa skick. Så efter styvt ett år började den låta illa. Det visade sig att en ventillyftare hade slitits väldigt mycket. Jag bytte den men kamaxeln hade fått stryk av den behandlingen. Så jag ställde av bilen en tid. Jag åkte med en kompis som var bilhandlare, över till USA. Där köpte jag en Chevrolet El Camino. Den hade jag något år. Jag insåg att Citroënabstinensen började bli mig övermäktig. Jag hittade en DS20-motor på en skrot i Uppsala. Den hade suttit i en bil som hade lindats runt ett träd. Den hade inte gått mer än 1500 mil. Jag köpte den. Jag startade den gamla DS20 som stått i flera år. (Jag hade haft en Volvo Amazon en tid före El Caminon). Den startade i stort sett på första kompslaget, men gick bara på tre cylindrar. Det fanns inget vatten i motorn/kylaren. Hydrauliken fungerade OK. Den sträckte stolt på sina hjul, så det var bara att åka. Jag körde över verktygslådan, men det är en annan historia. Det gick att köra de 2,5 Km. till lokalen som jag fick låna för motorbytet, utan vatten. Jag fick låna en motorlyft av en kompis. En gasoldriven byggsol hade jag själv. Det fanns ingen värme i lokalen som jag skulle mecka i, så  byggsolen fick både lysa och värma. Som tur var värmde den nog mer än den lös. Det var c:a -10º C ute, ingen större skillnad inne. Snacka om Citroënentusiasm. Jag skruvade varje kväll i två veckor. Fan den som ger sig. Startförsök. Skroten hade hällt konserveringsolja i motorn, på gott och ont. Till slut startade den, och lade området i Lützendimma. Men när den blivit varm gick den som ett urverk. Det var bara att ställa på den och åka till bilprovningen. Det gick bra det också. Jag körde den utan några problem till slutet av 1970-talet. Då hade naturen, med hjälp av vägsaltet, tagit det mesta av den tillbaka. Den endade till slut upp på en bilskrot på Lidingö som var lite av en Citroënkyrkogård. Trist! OK. då. Här är historien om verktygslådan. Jag hade hjälp av en kompis med transporten. Han skulle bogsera sista biten om den stannade, samt skjutsa mig hem. När vi kom till bilen ställde jag verktygslådan framför och började montera batteriet.  Jag sade till honom: "Nu skall du få se när jag kör över verktygslådan". När bilen startade blev jag så upprymd att jag glömde verktygslådan, som jag naturligtvis körde över. Kompisen utbrister: "Fan, skulle du köra över den, är det någon form av ritual i samband med återupplivning av en Citroën"!