Jänkare jag haft
Det här är min första USA-bil. En Dodge Lancer 1961
Bilderna är tagna vid Myra Sandtag på Ekerö. (Hasselblad 500C)
Det här är en Pontiac Catalina 1963.
Jag hade den några år i början på 1970-talet. Åkte ganska lite med den, mest mecka. Det sitter en 421-a som är borrad och strokad till 455 plus, cui. Med en måttligt vass kam, leverera den styvt 430 hästkrafter. Med en turbo fyrahundra-låda och fyra-elva bakaxel, var det inte många som hängde med vid rödlysena. Jag sålde den till en kompis i slutet på sjuttiotalet och han har den kvar än i dag. Han har bytt bakaxelutväxling så den uppför sig lite mera städat. Men den går som en raket ändå.
Foto Jonne R.
Sedan har jag haft några andra som jag inte har hittat några bilder på ännu, men jag kommer att lägga upp dem om de dyker upp. En Chrysler Valiant 1963. Den hade varit en taxi som gått 32,000 mil. Blinkersen var garanterat inte utsliten. :-)  Men resten hade en del patina, men fungerade utmärkt. En liten lustig sak, var att man hade pulat in en plywoodskiva i soffan fram. Det var som att sitta på en kuskbock. Inte särskit bekvämt. Men å andra sidan lyckades jag tutta eld på den, så den luktade inte särskil gott heller. Soffan alltså. Inte hela bilen. Funderade på att byta ut den. Men det gjorde kompisen som övertog den. Han satte i två SAAB-stolar. Inte särskilt bekvämt det heller. Men de luktade klart bättre. En Chrysler Valiant Signet 1963. Med V8, 273 cui. Lite udda. Inte vacker med sällsynt. En El Camino 1971. Köpt i New York 1976. En Dodge Coronet 1963. Fyrdörrad. Den drev fram med en V8 318 cui. Den bilen har en liten lustig historia om sig. Den kom från Djursholm. En kompis frågade om jag var intresserad att överta en Dodge Coronet av en bakant. Ja, varför inte. Jag fick reda på att motorn gick väldigt dåligt. Det gjorde den, orkade knappt gå för sig själv. Men i övrigt så var den i hyfsat skick. Så jag slog till. Fick den för 800 spänn. Bogserade hem den till Ekerö. Jag lyckade hålla motorn igång, så jag slapp frysa, och att servon fungerade. Det var vinter och kallt. Jag började mecka readan dagen efter. Började med kompprov. Nä, inget fel där. Kolla tändningen... Då upptäckte jag att färdelare satt lös. Tändläget var c:a 20 grader efter. Jag ställde in tändningen rätt. Drog åt låsskruven. Provkörde. Den gick helt perfekt. Allt fungerade. Den var t.o.m. besiktigad. Så det var bara att åka. Någon gång skall man ha tur. Jag bad kompisen att inte berätta det här för den förre ägaren. Jag skulle inte ha något emot att ha en gamma Valiant som vardagsbil i dag. Lättmeckat billiga reservdelar ingen vägskatt. Drar lite mer soppa än moderna bilar. Men det är också allt. Tag den lägre underhållskostnaden och köp bensin för så kommer man ganska långt. Besiktning vart annat år. Terminen bestämmer man själv.
Senast uppdaterad 2017-07-08
Ny
Ny
Chrysler
Garaget
Som jag köpte lagom tillhögertrafiksomläggningen. Vågade inte åka hundkoja i det läget. Om det skulle köras på fel sida, tänkte jag inte dra det kortaste strået. Men som tur var avlöpte det hela smärt och olycksfritt. Detta medförde att jag hade bilen kvar några år. Den fungerade klanderfritt. Jag och ett gäng glada gossar åkte på en semestertripp med den till Frankrike och Italien 1968. Allt fungerade tills vi kom till Schweiz, på hemvägen. Vi parkerade utanför ett matställe för att inta en god lunch. En av deltagarna frågade vad det var som skvalade så glatt under bilen. Jag tänkte att den är väl kylarvattnet som rinner ut. Det var väldigt varmt ute och vi hade pressade den stackars slantsexan ganska hårt och länge i  uppförsbackarna, så den var ganska varm. Men skräcken spred sig när det visade sig vara en klarröd vätska som luktade varm automatlådsolja. Det var precis vad det var. Efter att vi stärkt oss med lunch och eftertanke. Jag hade nämligen i bakhuvudet att den förre ägaren hade råkat ut för samma missöde i Frankrike. Det var bara att låta den vila ett par timmar och hälla i 5 nya friska liter svindyr olja, så var det bara att åka igen. Vad detta berodde på är oc förblev ett mysterium. Ett par timmar var just vad det tog att hitta denna olja där vi befann oss. Vi hällde i oljan och gasade vidare som inget hade hänt. Snygg var den också. Enligt min smak är den och min Citroën SM de snyggaste bilar jag haft. Men dessvärre löste vägsaltet upp den, och jag sålde den till en kompis som fixade till det värsta och blåste på ny lack. Men den blev aldrig vad den varit. Det var samma kompis som tipsade om den Dodge Coronet som omnäms längre ned på sidan.